Ett grupparbete i Teknologi A av Anders Bärlund och Jonny Zetterström
Jag vet inte riktigt vad man ska kalla den här inledningstexten. Så smångom beslutade jag mig i alla fall för att låta rubriken bli "Förord/Inledning" för att åtminstone ge en liten beskrivning till läsaren vad det hela handlar om. Jag ska börja med att tala om att den som läser det här grupparbetet i teknologi för att få veta lite mer om telefonens ursprung och utveckling, det var ju trots allt titeln, inte behöver läsa det här. Den här sidan speglar endast orsaken till varför vi har skrivit allt detta. Den primära orsaken är att telefonen blir allt viktigare för våra dagliga liv.
Ansträngningar har gjorts för att hålla språket så enkelt som möjligt, bland annat för att textens underhållningsvärde då blir högre.
Vi tycker att det är viktigt att man vet lite om telefonen, något som vi idag ser som en självklarhet - något naturligt. Telefonen är något som man faktiskt känner sig handikappad när man blir utan, jag vet eftersom jag var utan riktig telefon två - tre dagar under vintern 94/95. Som tur var fanns det då en mobiltelefon att tillgå.
Vi närmar oss nu (det mesta tyder åtminstone på det) det som många tror kommer att bli den tredje stora revolutionen i människans historia, nämligen IT-samhället. Vår omgivning har, mest sedan början av åttiotalet, allt mer fyllts med diverse tekniska apparater för kommunikation. Sverige närmar sig de amerikanska mjukvaruproducenternas (Bill Gates, Microsoft och Roberta Williams, Sierra) dröm, nämligen en dator i varje hem och på varje skrivbord. Med dessa datorer börjar modemen komma och med dem kommer internetanslutningar och plötsligt kan man tala med sina vänner i Australien för kostnaden av ett lokalsamtal (Jag undrar om det finns många med vänner i Australien - jag har i alla fall ingen ännu). Fler och fler hem utrustas också med faxar och dylikt (indirekt genom faxmodem). Sedan några decennier finns det en telefon i nästan varje svenskt hem. Det senaste är dessa mobiltelefoner som dyker upp överallt, oftast till allmänhetens förtret (det är inte många som uppskattar att det tar ännu längre tid i kön vid kassan i varuhuset bara för att någon ska prata i sin telefon samtidigt som denne någon ska betala). Troligtvis skulle ingen av dessa apparater existera om det inte var för att Phillip Reis, Alexander Graham Bell, Elisha Gray, L-M Ericsson med flera funnits. De tidigare nämnda apparaterna bygger nämligen på telefonen.
Jonny Zetterström
Kommunikation. Det är ett ord som vi hör ofta, väldigt ofta, men som det är svårt att få något riktigt grepp om. Går man till en uppslagsbok svarar den troligtvis att kommunikation är ett sätt att förmedla idéer, information och meddelanden.
Genom människans historia har sätten att kommunicera med varandra varit viktiga. Hela vår samvaro och vårt samarbete med varandra bygger på att vi förstår varandra och därför är givetvis vårt främsta kommunikationsmedel, språket, väldigt viktigt.
Till en början var all språklig kommunikation muntlig. Därefter kom det skrivna språket och helt plötsligt kunde man kommunicera på längre avstånd. Framför allt under de senaste 150 åren har våra krav ökat otroligt och för att dagens samhälle ska hållas samman krävs snabba kommunikationsmedel som telefon, TV och datorer.
Alla de tre ovannämnda är olika former av telekommunikation. Ordet, som betyder långdistanskommunikation (av grekiskans tele = fjärran), kunde kanske förr användas för saker som röksignaler, djungeltrummor och ljussignaler, men idag menar vi den typ av information som överförs på elektronisk väg.
Varje telekommunikationssystem kräver en sändare, en eller flera mottagare och någon form av kanal, ett medium som bär fram budskapet. Denna kanal kan vara luften, kablar, satelliter eller kombinationer av dessa. Vad det gäller massmedia, bland annat Radio och TV, väntas i allmänhet någon form av reaktion från mottagaren. Ett företag som gör reklam för en vara vill ha ökade intäkter och en politiker som framför sitt budskap vill höja sina valsiffror.
Det som skiljer telefonen från andra media är att den är en form av tvåvägskommunikation. När två personer talar i telefon är de ju både sändare och mottagare samtidigt.
Telefonen är fortfarande trots sin ålder (över 100 år) ett mycket bra kommunikationsmedel. Den börjar dock få sina nackdelar och är i ständigt behov av förbättring. Främst är det långdistanskommunikationen som är ett svårt kapitel. Det antal samtal som kan bäras över en telefonkabel är ganska lågt och det kan därför ibland vara svårt att ringa exempelvis över Atlanten. Detta problem har dock delvis fått sin lösning genom överföring på fiberoptisk väg (se ATLANTKABELN - FIBEROPTIK). Dessutom försämras kvaliteten på ett telefonsamtal beroende på längden av överföringssträckan. Ökat avstånd ger ökad försämring av kvaliteten. Därför vill man kunna överföra telefonsamtal på digital väg, d v s med ett på/av (1/0) system. (Digitalöverföring av mänskligt tal går ut på att en mikrofon fångar upp det mänskliga talet. Därefter omvandlas mikrofonens analoga signaler till digitala och överförs. Slutligen omvandlas de digitala signalerna till analoga signaler som spelas upp i en högtalare.) En digitalsignal förändras i stort sett inte hur långt avståndet än är och telefonsamtalet blir fritt från brus. (Det är i stort sett samma teknologi som används till CD-skivor och där åstadkommer en mycket hög ljudkvalitet.) En sådan förändring av telefonen leder den närmare de andra telekommunikationsmedlen och till slut kan man förena TV, telefon, datorer och fax i ett enda system.
Som synes har våra sätt att kommunicera utvecklats med en hela tiden ökande hastighet. Dagens samhälle kräver ofta snabba lösningar på svåra problem och för sådana krävs ett välutvecklat kommunikationssystem.
Många vet, eller tror sig veta, vem som uppfann telefonen. Alexander Graham Bell är ett välkänt namn. Men kan man egentligen ge honom äran av att ensam ha uppfunnit det vi idag kallar telefonen? Nej, knappast. Hans uppfinning var för det första mycket primitiv och skulle inte ha kommit långt utan att ha förbättras av åtskilliga andra. Den låg dessutom "i luften" som vi snart ska se. Telegrafen var ett omodernt kommunikationsmedel som många strävade efter att förbättra. Han var alltså långt i från ensam om idén, men turen var på hans sida.
Föregångarna till telefonen var få, egentligen bara två stycken. Den första är en vanlig spänd tråd och vem har inte gjort en "burktelefon". Den andra är talröret, en gammal, kanske rentav antik uppfinning. Sådana användes framför allt för kommunikation mellan maskinrummet och kommandobryggan på fartyg. Före telefonen var alltså dessa två de enda sätten att överföra mänskligt tal på längre avstånd och detta avstånd var ändå knappast särskilt långt, cirka 200 m för talröret.
På sätt och vis var det faktiskt konstigt att telefonen inte uppfanns tidigare. All kunskap som behövdes för att konstruera en telefon hade funnits i nästan ett halvsekel då telefonen patenterades. Man kände till mycket om ljudvibrationernas uppbyggnad och visste principerna för elektrisk utsändning.
Hur gick det då till när telefonen föddes?
Under 1800-talet koloniserades världen av européerna, och man behövde ett sätt att överföra meddelanden snabbt och lätt mellan människor. Telegrafen tycktes vara det ideala sättet. Ändå medförde den vissa bekymmer. För varje meddelande som skulle överföras behövdes professionella, utbildade telegrafister.
I Tyskland levde under 1800-talet en man vid namn Johann Phillip Reis. Hans dröm var att ersätta telegrafen med en slags "talande telegraf", ett sätt att överföra den mänskliga rösten direkt, utan att behöva koda den.
Reis hade sitt laboratorium i en tom skolbyggnad i Friedrichsdorf i Tyskland. Hans idé var att förvandla ljudvågorna till elektriska vågor, leda dem genom en tråd och förvandla tillbaka dem till ljudvågor i andra änden. Precis det vi idag kallar en telefon. Problemet var bara förverkligandet av idén. Först byggde han en konstruktion med två öronmodeller. Alla öronens delar fanns med och i stället för nerver hade han elektriska ledningar. Dessa två öron kopplades samman med ett batteri, och när man sade något i det ena örat kunde man mycket svagt höra i det andra örat vad som sades. Reis övergav dock denna modell då han förstod att sändare och mottagare måste ha olika form. En mikrofon och en högtalare.
Det problemet löste Reis genom att bygga ett membran av en tunntapp och ett korvskinn. På skinnet klistrade Reis ett litet platinablad som kopplades till en strömförande metallfjäder. När skinnet vibrerade påverkades strömmen. I andra änden av tråden fanns en liten mottagare i form av en spole. På detta sätt kunde han överföra toner och musik, men med den mänskliga rösten gick det sämre. Ändå kan man ju tro att denna uppfinning borde ha varit imponerande vid den tiden. Detta tyckte dock inte de samtida vetenskapsmännen. Reis visade upp sin uppfinning här och där och höll en del föredrag, men intresset för hans uppfinning fortsatte att vara förvånansvärt lågt. När han väl fick sin uppfinning publicerad i en tidskrift kallades den för "en barnleksak som pigga pojkar kan bygga själva".
Efter det att hans uppfinning, som han kallade telefon (efter grekiskans tele = fjärran och fone = ljud), blivit så fullständigt sågad gick det nedåt för Reis. Han miste senare rösten i en lungsjukdom orsakad av giftiga gaser som sipprat ur ett batteri en natt då han sov.
Därefter hördes inte mycket, varken om Reis eller hans uppfinning. Den hade faktiskt en stor nackdel, man kunde bara skicka ljudet åt ett håll. Ändå spreds några av Reis primitiva telefoner över världen, bland annat hamnade en av dem på universitetet i Edingburgh där Alexander Graham Bell studerade.
"Mr Watson, come here. I want you." Så lät det första meddelandet som någonsin sändes per telefon. Alexander Graham Bell sände dessa ord via en telefonledning mellan vinden och bottenvåningen i sin bostad i Boston, USA. Vid mottagaren satt hans assistent Thomas Watson.
Bell föddes i Edingburgh i Skottland 1847. Hans far forskade i olika sätt att hjälpa hörselskadade och Alexander ville ägna sig åt samma sak. När han var mitt uppe i sin utbildning, först på universitetet i Edingburgh, sedan i London, utbröt epidemier av tuberkulos i England. Både han och hans bröder insjuknade och familjen tvingades flytta från den smutsiga luften i London. De emigrerade till Kanada och året var 1870. Året därpå flyttade Bell till Boston för att återuppta sina avbrutna studier, den här gången vid Massachusetts Institute of Technology i Boston.
Detta var alltså Bells bakgrund. Det bör kanske sägas att hans mor var dövstum och även hans blivande fru. Han umgicks på så sätt hela sitt liv med hörselskadade, då han även kom att arbeta med att lära döva tala teckenspråk. Mannen som allmänt anses vara telefonens uppfinnare hade alltså inga kunskaper i elektroteknik. Det som ledde till uppfinnandet av telefonen var enbart idén att hitta ett sätt att få döva att höra på elektrisk väg och övertygelsen att talet skulle kunna sätta likström i svängningar, han kände ju till Reis "leksakstelefon".
Bell och Watson jobbade länge i laboratoriet i Bells hem utan att komma på någon lösning på sitt problem och hela tiden stod Bells svärfar, som var en framgångsrik affärsman, för kostnaderna. Bell och Watson försökte uppgivet skicka sina små meddelanden mellan varandra utan att lyckas särskilt bra, ända tills den dag då det plötsligt small till i Bells lilla mottagare. Det som hade hänt var att Watson av misstag slutit en strömkrets som Bell låtit växelvis brytas och slutas. Redan nästa dag skickades det berömda första meddelandet.
Efter ytterligare några månader ansåg Bell att hans uppfinning var tillräckligt säker för att han skulle kunna få patent på den. Det var nu den 14 juli 1876, det datum som officiellt brukar räknas som telefonens födelsedag.
Utan vetskap om Bells experiment hade en annan man vid namn Elisha Gray experimenterat med en liknande apparat. Vissa källor påstår att Grays telefon hade betydande fördelar (Elisha Gray hade de kunskaper i elektronik som Bell saknade) medan andra påstår att apparaterna i det närmaste var identiska. Den 14 juli 1876 gjorde dock Gray en tabbe som han sedan fick ångra under hela sitt liv. Kanske låg han kvar lite för länge i sängen, vem vet, men hans patentansökan inlämnades två timmar efter Bells. Detta ledde till att han, även om hans uppfinning var bättre än Bells (som vissa källor hävdar), inte fick utveckla och producera sin apparat. En mångårig rättsprocess inleddes där Gray egentligen hade alla fördelarna på sin sida. Hans uppfinning fungerade bättre än Bells och hans patentansökan var betydligt mer preciserad. Till slut var det ändå de två timmarna som avgjorde, Bell vann tvisten. Efter detta slocknade Bells intresse för telefonen och för ljud över huvud taget snabbt. Ändå fortsatte han att uppfinna, men nu inom ett annat område, flyget.
I intervjuer senare i hans liv är Bell mycket försiktig med att ta åt sig någon ära och menar att hans hjärna bara var en av många i arbetet med att få fram en väl fungerande telefon.
I bland annat Sverige hade Bell aldrig tagit ut något patent. Därför var det så gott som fritt fram för vem som helst som kände till hans uppfinning att kopiera, förbättra och sälja den i Sverige.
Lars Magnus Ericsson föddes i en mycket enkel bondfamilj i Värmland. Han flyttade till Stockholm och fick där anställning på en finmekanisk verkstad. Snart upptäcktes hans begåvning av personer med kontakter, han fick statsstipendium och möjligheter att studera utomlands, i bland annat Schweiz och Tyskland.
1876, samma år som Bell patenterade telefonen i USA öppnade Ericsson en egen verkstad i Stockholm. Till en början var den visserligen tänkt till något annat, men efter att ha fått höra om telefonen förstod han att det måste finnas en stor marknad för den som tillverkar sådana i Sverige, och snart producerades de första telefonerna i Sverige i hans verkstad. Innan denna produktion inleddes hade dock Ericsson gjort en rad förbättringar av Bells telefon. Senare tillverkade han en så kallad mikrotelefon, där han hade satt ihop telefon och mikrofon till en enhet. Denna enkla förbättring ledde till ett världspatent.
En annan man, HT Cedergren bildade Stockholms Allmänna Telefonaktiebolag. Detta bolag tillsammans med ett konkurrerande bolag, Stockholm Bell Telefonaktiebolag, byggde upp Stockholms telefonnät.
När Cedergrens bolag till slut vunnit striden om abonnenterna genom upprepade prissänkningar, var Stockholm den stad i världen som hade flest telefoner. HT Cedergren hade hela tiden köpt telefoner från Ericssons verkstad och dessa två företag kom att slås ihop till Telefonaktiebolaget L M Ericsson. Detta företag utvecklades snart till en världsindustri. Ericsson är idag ett jättebolag med en omsättning på åtskilliga miljarder dollar.
På världsutställningen 1876 visade Bell upp sin telefon. Den väckte stor uppmärksamhet trots att tråden bara var 100 meter lång. Efter detta åkte Bell och Watson omkring på en serie utställningar för att väcka intresse för sin uppfinning. Här och där började små telefonnät växa fram.
Som tidigare nämnts var telegrafen ett omodernt och i förhållande till telefonen ett väldigt långsamt sätt att kommunicera. Hur den än förbättrades skulle den aldrig kunna tävla med telefonen.
Detta insåg bland annat några personer på tidningen Tribune. Tidningen började använda sig av telefonen i sin jakt efter nyheter och snart fick man sina nyheter snabbare och betydligt bättre preciserade än konkurrenterna (man kunde ju inte skicka hur långa meddelanden som helst per telegraf) och därmed konkurrerade man ut en hel rad andra tidningar.
Många affärsmän såg detta och förstod fördelarna med att använda telefonen i sin kontorsverksamhet. I och med detta spreds telefonen snabbt, näten byggdes ut och telefonens segertåg över världen var inlett.
1858, alltså innan telefonen uppfunnits, färdigställdes arbetet med att dra en kommunikationskabel tvärs över Atlanten, mycket tack vare Cyrus W Fields envishet. Eftersom det inte fanns någon telefon användes denna kabel för telegrafi. Drottning Victoria sände 5 augusti 1858 det första transatlantiska meddelandet till president James Buchanan. Dock fungerade inte kabeln så fantastiskt bra, överföringen av drottning Victorias 90 ord tog över en timme. Mer exakt 67 minuter och till råga på allt blev det tre veckor senare fel på isoleringen och kabeln var därmed obrukbar.
Efter ett antal år lyckades åter Cyrus W Field lägga en kabel tvärs över Atlanten. För att lyckas med detta använda han världens då största ångskepp, Great Eastern. Och 1866 hade man lagt ut den 3 432 km långa kabeln och fått den att fungera.
Men transatlantiska telefonsamtal lät vänta på sig. Det var inte förrän 1956 man lyckades färdigställa den första kabeln för telekommunikation tvärs över Atlanten (Skottland - New Foundland). Sedan dess har ett stort antal kablar placerats på ett otal havsbottnar världen över.
Nästa stora framsteg kom 1988 då man lade ut den första fiberoptiska kabeln, som kunde överföra 40 000 samtal samtidigt. Exempelvis kan TAT 8 nämnas som fiberoptisk kabel, den sträcker sig från New Jersey till Storbritannien och Frankrike och kan överföra 50 000 samtal på samma gång.
En fiberoptisk kabel består av glasfiber, överföringen sker digitalt (meddelanden kodas till ljuspulser) och över stora avstånd. En hårtunn fiber kan innehålla upp till 50 fiberpar och varje fiberpar kan överföra 50 miljoner bitar data eller ungefär 1 340 röster per sekund. Ljuset försvinner i stort sett inte från kabeln eftersom det hela tiden reflekteras. Fiberoptiska överföringar är bättre än de tidigare eftersom det inte är några elektroner som ska förflyttas genom metall utan bara ljus. Själva materialet är också billigare och tar framför allt mycket mindre plats än gamla metallkablar.
En kommunikationssatellit är en satellit som skjutits upp i en bana runt jorden för kommunikation mellan människor. En kommunikationssatellit fungerar i stort sett som en radiomast, men eftersom den är så långt i från markytan är räckvidden mycket större. Arthur C Clarke föreslog användandet av en satellit för kommunikation i tidskriften "Wireless world" 1945, oktober. Detta förslag blev inte realistiskt genomförbart förrän i mitten av 1950-talet då de kraftfulla rymdraketerna utvecklades.
Tiden 1958 till 1963 var en tid fylld av experiment som resulterade i att den amerikanska armén placerade "Score" i en bana nära jorden den 18 december 1958. "Score" hade bara en röstkanal och kunde återge det sända meddelandet genast eller spara det för senare återgivning.
1962 experimenterade man med Telestar. Projektet, som var kommersiellt, gick ut på att få satelliter i jordnära elliptiska banor. Telestar 1 skickades upp från Cape Caneveral, Florida, USA 10 juli 1962. Satelliterna, vilka drevs av solceller, var tillverkade av Bell Telephone Inc. för AT&T (American Telephone & Telegraph), som lät NASA (National American Space Administration) skjuta upp dem. 10 juli 1962 direktsändes för första gången ett amerikanskt TV-program till Europa, via Telestar 1. Telestar 2 sände det första TV-programmet i färg och fungerade fortfarande då den togs ned i maj 1965.
Syncomprogramet var en serie på tre satelliter, programmet gick ut på att man ville få en satellit i en med jorden synkroniserad bana, vilket skulle leda till att den höll sig över samma punkt på jorden hela tiden. Det lyckades Syncom 2 med 1963. Syncom 3 användes bl a till att sända fotografier från 1964 års olympiska spel i Japan till USA. För att sända dem vidare till Europa användens Relay 2.
I mitten av 1964 gick 12 länder samman och bildade Intelsat (International Telecommunications Satellite Consortium) och i slutet av 1980-talet hade antalet länder ökat till 110. Intelsat 1, "Early bird" sändes upp 6 April 1965 och möjliggjorde 240 samtal över Atlanten på samma gång. 1989 började man sända upp en mer avancerad satellit, Intelsat VI, vilken klarar av uppemot 100 000 samtal. Det är satelliter av denna typ som västvärlden använder idag, Ryssland och de flesta öststater har sin egen typ av satellit.
Som det flesta svenskar redan vet finns det en sorts telefonväxel kallad AXE. Detta är ett namn som kan tyckas lite mystiskt och magiskt och några undrar säkert varifrån det kommer. Dessa personer blir säkerligen besvikna eftersom namnet troligtvis inte kunde vara mer fantasilöst. Namnet kommer nämligen från ett klassificeringssystem som Ericsson använder till vissa av sina produkter.
Tekniken som ligger till grund för AXE-växeln började utvecklas på 1960-talet i Sverige och innan den första riktiga AXE växeln såg dagens ljus konstruerades AKE-växlar (den första installerades i Tumba 1968). Naturligtvis konstruerades såväl AKE som AXE av Ellementa, ett företag som ägs av Ericsson och Telia. Det tog tio år från det att man installerat den första AKE växeln till det att man tog den första AXE-växeln i bruk, 1978 i Södertälje.
Dagens AXE-växlar (1996) består av två huvuddelar, nämligen en kopplingsdel som sköter trafiken, kallad APT och ett styrsystem, kallat APZ, som behandlar data och styr uppförandet i APT. Systemen är minnesstyrda, det vill säga de styrs av ett program som ligger i minnet, så kallade SPC system. (SPC = Stored Program Control) Detta system medför en väsentlig skillnad i kostnad för uppgradering av AXE-växeln eftersom all hårdvara (alla fysiska komponenter) i stort sett inte behöver uppgraderas. Den största kostnaden för AXE-växeln är inköpet. Själva styrsystemet styrs av en huvudprocessor, som kan jämföras med en kung, och en mängd små processorer kallade RP (Regional Processor), vilka kan jämföras med kungens tjänare. En AXE-växel innehåller, beroende på dess storlek, från ett tiotal till ett hundratal regionala processorer. De uppgifter som utförs av de regionala processorerna, eller om man så vill "tjänarna" underställda "kungen", är små och ofta återkommande, som att exempelvis kontrollera om abonnenten lyft på sin lur.
Även om man nu har förstått att AXE-växeln är en digital växel som styrs av ett program i minnet kanske det är svårt att förstå vilken betydelse det har för den genomsnittlige abonnenten. Naturligtvis finns det många fördelar men det finns också en del nackdelar som mer eller mindre är så kallade buggar i programmet, vilket betyder att den eller de som skrivit programmet gjort ett logiskt fel. (Själva ordet bug härstammar från datorernas begynnelse, då ett fel hade uppstått på en superdator, en Mark II, på ett universitet i USA. Felet bestod av kortslutning på några sladdar, orsakad av en mygga. När den döda myggan plockats bort fungerade allt igen och i servicemanualen antecknade man: "The bug has been removed") Fördelarna är kanske små saker som man inte tänker på, som att man får ton direkt man lyfter på luren. Men det finns mycket mer, Telia har infört något som de kallar "PLUS", vilket är en massa extra tjänster. Det är SPC som möjliggör dessa tjänster som att flytta telefonnumret till en annan telefon, återuppringning, "samtal väntar" och "trepart" som innebär att man kan tala tre stycken samtidigt respektive få reda på om någon ringer när man redan talar i telefon.
Nackdelarna visar sig när man inte använder riktigt rätt utrustning. Som exempel kan nämnas att om man talar med någon i telefon och någon "knackar på" så kan man lägga på luren för att växla till den som ringer upp, men detta medför att man inte kan prata med den man först talade med. Och då detta sker blir en abonnent bortkopplad och kan inte längre samtala med den som det "knackade på" hos. Dock tror AXE-växeln fortfarande att man talar i telefon, vilket inte gör det möjligt för den som kopplat bort dig att ringa upp dig igen innan du lagt på luren.
Det kan kanske också vara intressant att veta att dagens AXE-växlar beräknas ha en livslängd på omkring 30 år och inte bara används i Sverige utan exporteras till ett stort antal länder.
Läsaren bör observera att denna artikel inte grundar sig på några bevisade fakta (det finns inte heller några direkta källor till denna artikel) utan endast är spekulationer om den framtid som är mest trolig. Alla nya uppfinningar verkar vara så komplicerade och avancerade och det var nog inte många som trodde att det skulle finnas en telefon i varje hem då telefonen först lanserades. Men så har det nu blivit.
Det samma verkar gälla datorerna. När ENIAC kom var den oerhört avancerad och ingen kunde väl tro att man skulle ha någon sådan hemma - kanske mycket beroende på dess storlek. Men det är också ett steg i utvecklingen - allting blir mindre. De beräkningar som ENIAC, som var stor som ett hus, klarade av kan nu beräknas snabbare och smidigare på en vanlig miniräknare som är mer än hundra gånger mindre. Och i stort sett varje hem har nu förtiden också en miniräknare.
De mer avancerade datorerna börjar också flytta in i hemmen mer och mer, allt sedan PC:n skapades av IBM (12 augusti 1981) och Macintoshen 1984 av Steve Jobs och Steve Wozniak. Dessa datorer blir också allt mer utrustade för multimedia och kommunikation (de förses med CD-läsare, ljudkort och modem). Dessa datorer ger vanliga privatpersoner tillgång till Internet som utvecklats explosionsartat de sista åren. Det är detta internet med cyberspace (cyberspace är ett uttryck myntat av Bill Gates som ingen vet vad det egentligen är, vanligtvis beskrivs det dock som en imaginär värld som finns i datorn) och allt som är första steget mot den tredje revolutionen i människans historia - IT-revolutionen.
Om nu detta händer med allt vad som sägs, decentralisering och liknande kommer det att öka telefonens betydelse - människan blir mer eller mindre beroende av datorn och telefonen för att kunna utföra sitt jobb.
Antagligen kommer också antalet mobiltelefoner att öka och kanske blir alla telefoner trådlösa till slut, vem vet?
Nu har arbetet i stort sett slutförts och denna avslutning är nu det enda som återstår. Vi hoppas att läsaren lärt sig något av detta, det har vi åtminstone gjort själva.
Det var relativt enkelt att finna fakta om detta ämne, mycket tack vare multimediauppslagsverken. Även facklitteraturen var lätt att använda och man kunde läsa mycket om det mesta även om det fanns undantag.
Vi anser att vi har lyckats bra med att besvara våra frågor, dock uppstod nya frågor under arbetet. Några har blivit besvarade i texten medan andra kvarstår, exempelvis hur telefonen skulle sett ut i dag om Gray fått sitt patent i stället för Bell (men till just den frågan finns det ju inget svar).
Sedan grupparbetet slutförts har en ny teknik dykt upp: iptelefoni.
Det här arbetet tar inte upp iptelefoni, men vi rekommenderar ett besök på www.iptelefon.se
Copyright (C) 1996 Anders Bärlund & Jonny Zetterström