Recenserad av Jonny Zetterström
Den här boken, som är den engelska litteraturens mest spridda verk, är nog den som är mest välkänd av världens alla litterära klassiker. Och det är inte många som inte genast vet vem man pratar om när man nämner namnet Robinson Kruse som boken heter i äldre översättningar, i nyare har man inte förändrat den engelska titeln, därför heter boken nu mer Robinson Crusoe.
Även om man kan tro det så är inte berättelsen helt på hittad. Även då berättelsen till största delen är uppdiktad, bygger den också på Alexander Selkirks upplevelser, vilken tillbringat några år på de obebodda Juan Fernandezöarna.
Författaren, Daniel Defoe, var inte bara författare utan även en stor politisk journalist och 1704-13 utgivare av tidningen The Review.
Efter lite bakgrundshistorik om boken kanske det är dags att sammanfatta berättelsen.
Robinson föddes i York och skulle egentligen haft det tyska namnet Kreutzner, vilket hans far haft men i England hade det förvandlades till Crusoe, namnet Robinson fick han för att det var hans mors flicknamn. Han var son till en handelsman men han tyckte inte om det stilla vardagliga liv de levde i York så han gick till sjöss och hamnade så småningom i Brasilien där han skaffade sig ett plantage.
Åtta år efter avresan från York bestämmer han sig för att fara till Guinea på handelsresa. Under resan råkar skeppet ut för två orkaner och går på grund. Besättningen överger skeppet. Därefter välter livbåtarna på grund av väldiga vågor och det resulterar i att Robinson Crusoe den 30 september 1659, som enda överlevande, kastas i land på en ö, vilken han senare döper till "Förtvivlans ö".
Men lyckligtvis hade stormen fört skeppet så pass nära ön att han kunde bärga stora delar av det som fanns ombord. Med den utrustningen bygger han ett tält i en grotta, utanför den en stor vall och runt om alltihop planterar han träd som efter ett tag bildar en ogenomtränglig häck.
Åren går och även om han inte är lycklig på ön så är det inga större fel på hans tillvaro. Han får även sällskap av en papegoja
Men plötsligt upptäcker han mänskliga fotspår på ön och blir väldigt rädd. I sin rädsla för öns primitiva invånare förbättrar han skyddet runt sin grotta.
Men senare förstår han dock att ön inte är bebodd utan att spåret kommer från vildar, kannibaler som i bland besöker ön för att festa på sina fiender.
Under en stormig natt förliser ett skepp i närheten av ön, tyvärr finns inga överlevande, men Robinson Crusoe kan i alla fall fylla på sina förråd.
En fredag kommer det vildar till ön med krigsfångar som de ska äta upp. Robinson Crusoe beslutar sig för att försöka befria fångarna och lyckas befria en. Eftersom det var på en fredag vilden räddades fick han namnet Fredag. Och med tiden lär sig denne vilde tala engelska.
Slutligen kommer räddningen i form av ett engelskt skepp, men det är inte så enkelt. Enda anledningen till att skeppet kastar ankar utanför ön är att besättningsmännen begått myteri och skall föra i land sin kapten, förste styrman och en passagerare. Kaptenen, styrmannen, passageraren och Robinson lyckas slutligen ta över skeppet och berättelsen slutar med att Robinson lämnar "Förtvivlans ö" efter 28 år, 2 månader och 14 dagar.
Det hela berättas i kronologisk ordning och beskrivs väldigt sakligt. Man får veta nästan allt huvudpersonen gör, men man vet aldrig riktigt vad han tänker. Tiden beskrivs också väldigt olika genom boken, till en början berättas allt väldigt kortfattat tills det att Robinson hamnar på ön. Då beskrivs varje dags händelser väldigt detaljerat, men därefter beskrivs veckor som sedan övergår i hela år, med undantag för någon dag då och då. För att i slutet åter beskriva varje dag.
Eftersom allting beskrivs så väldigt sakligt är det svårt att få något riktigt grepp om huvudpersonen, men ändå känner man hela tiden en viss närhet till det som händer. Om man sedan jämför boken med mer moderna berättelser märker man att miljöns utseende knappast beskrivs alls. Men boken är ändå bra och läsvärd och det är inte så svårt att förstå att det här är den, kanske på grund av handlingen, engelska litteraturens mest spridda verk.