Solen steg sakta upp bakom de väldiga bergen och kastade sina första strålar på det kungliga slottet. En budbärare från grannlandet samtalade med kronprinsen:
- Kung Tamgo har lovat att den man som räddar hans dödssjuka dotter, flämtade budbäraren, skall få hennes hand och halva kungariket.
- Hur kan man då rädda vackra Atoli, undrade prinsen.
- Man måste hämta en helande fe från Den gyllene dalen.
- Menar du verkligen att Den gyllene dalen existerar?
- Oh ja, prins David, visst existerar den.
Prinsen gav order om att hans springare genast skulle göras i ordning för en långfärd, samt att hans svärd och sköld skulle putsas. Sedan begav han sig till sin far, kungen.
- Far, du vet att jag alltid velat gifta mig med Atoli...
- Ja, sade kungen när prinsen gjorde ett kort uppehåll för att hämta luft.
- Och nu har jag chansen.
När prinsen berättat vad han just fått veta fick han faderns tillstånd att ge sig iväg till den gyllene dalen.
Efter några timmars ritt vattnade prinsen sin häst vid en vacker bäck som sakta porlade fram med sitt kristallklara vatten. Efter en stund var de redo att fortsätta sökandet efter Den gyllene dalen.
När det började skymma såg prinsen en by i fjärran. Och då solen började gå ned hade han nått fram till värdshuset i byn. Där fick han ett mål mat och ett rum för natten.
Efter måltiden satt han kvar vid bordet och såg hur fullmånen speglade sig i sjön. Han satt där och drömde om sin älskade Atoli, den vackraste kvinna han någonsin sett.
Morgonen därpå gav han sig iväg innan solen gått upp och när den stod som högst på himmelen nådde han fram till den förtrollade skog, vilken omgav berget med Den gyllene dalen. Prinsen tvekade ett ögonblick, men sedan gav han sig av för att möta farorna i skogen.
Det var alldeles tyst i skogen, inte en fågel kvittrade, ingen vind blåste bland träden, allt var stilla. Det enda ljudet var hästens hovslag mot marken.
- Oho, oho, hördes det plötsligt ovanför prinsen. Han vred på huvudet och slutligen upptäckte han ugglan. Den satt på en gren, som sträckte sig ut över stigen, ovanför honom.
Prinsen drog en suck av lättnad. Sedan började ugglan tala:
- Jag vet att du söker Den gyllene dalen. Tyvärr kan jag inte hjälpa dig med vägen, för jag har aldrig varit där, men jag kan varna dig. Vad du än gör, ge dig inte in i dimman! Där lurar hemska varelser, onda varelser. De är så hemska att du inte ens kan föreställa dig dem.
- Tack för varningen. Jag ska inte ge mig in i dimman, svarade prinsen.
När han ridit ännu en bit kände han sig iakttagen. Det kändes som om någon stirrade på honom. När han vred på huvudet såg han de mest fasansfulla varelser man kan tänka sig titta fram bakom träden. Hästen sprang av alla krafter, men varelserna var alltjämt bakom dem. När prinsen tittade upp märkte han att de började närma sig dimman. Men vart skulle han ta vägen? Han hade ju inget val. I full fart störtar han in i dimman på sin springare.
Det var varmt och fuktigt inne i dimman och David såg knappt sin egen hand då han sträckte ut den framför sig. Därför beslöt han sig för att gå och leda hästen i stället.
När han irrat omkring i timmar inne i dimman stötte han plötsligt på något. Det var kallt och vått, men vad det var visste han inte. Det var dock inget levande ting. Han bestämde sig för att fortsätta längs med vad det nu var han hade framför sig. Och efter ett tag såg han ett ljus i dimman och kände en öppning in mot ljuset.
Då han vandrat en liten bit lättade dimman och han kunde se att han var inne i en grotta. Det var alltså ett berg han hade vandrat längs med. Grottan visade sig leda in till en vacker dal, omgiven av gyllene berg. Nere i dalen, vid kanten av en flod låg en liten by. Det var underliga hus, men människorna som bodde där verkade vara helt normala och nu var David säker på att han kommit till Den gyllene dalen. Snart skulle han hitta den helande fen.
Väl inne i byn blev han väl bemött av de vänliga byborna. De bjöd på en festmåltid, vars like han aldrig någonsin förut skådat.
När de ätit berättade han, hur det kom sig, att han var där. När en gammal gumma fick höra om den stackars prinsessan Atoli ville hon hjälpa honom. Det var inte mycket hon kunde göra, som hon själv uttryckte det, men hon kunde åtminstone ge honom en magisk amulett som skulle skingra dimman, så att han inte skulle få något problem med den på hemvägen.
Dagen efter hittade han fen, vilken var glad att kunna hjälpa till om hon kunde. Sedan gav de sig av.
När de kom ut i skogen tyckte de att det kändes härligt då den friska luften mötte dem. Vinden blåste stilla och skulle inte ha märkts om det inte var för trädens löv. Några få solstrålar lyckades också tränga sig ner till marken.
Då hände det. En murken gren ramlade ner på hästen just då de red under trädet. Hästen stegrade sig och följden blev att både prinsen och fen kastades av. Hästen sprang inte långt utan väntade några hundra meter längre bort på stigen. Men just då de reste sig upp hörde de hovslag på avstånd. Det var Mörkrets ryttare som närmade sig.
Vart skulle de ta vägen? Det var bråttom nu. Om Mörkrets ryttare fick tag i dem skulle de inte leva länge.
Men då Mörkrets ryttare kom syntes varken prinsen eller fen till. De var som bortblåsta. När ljudet av hästarna avtagit tittade de emellertid fram från en ihålig gammal ek, vid kanten av stigen.
Den resterande delen av återfärden är inte direkt något att tala om. De fångade in hästen och fortsatte i full fart till Kung Tamgos rike.
Då unge prins David och den helande fen kom in i prinsessan Atolis sovrum stod de som förstummade. Vem hade väntat sig att någon som låg inför döden kunde vara så vacker. Inte undra på att prinsen ville gifta sig med henne. Sen den första gång han sett henne hade han inte kunnat tänka på någon annan. Ingen annan hade ett sådant underbart gyllene hår eller sådana havsblå, vackra ögon.
Inte lång tid efter att prinsessan helats av fen anordnades bröllop i riket. Det var det största och vackraste bröllop som någonsin ägt rum och efterfesten varade i hela trettio dagar.
Tio år senare regerades bägge de tidigare rikena av Kung David. Han visade sig vara en god och rättvis kung, en sådan kung som folket älskade. Kungafamlijen hade nu också utökats med två små barn, en prinsessa, lika vacker som drottningen, och en prins med samma mod som kungen.